Jag hade en bra dag, bra eftermiddag, bra kväll.
Allt har varit bra, tills nu.
Fick en kommentar på msn från en tjej vars blogg jag läser och hon läser min.
Hon skrev att hon tog illa vid sej ang mitt inlägg - Borderline baby.
Att det är hemskt av mej att skriva något sådant om mitt barn, som om jag inte tar min sjukdom på allvar och att jag ens kan skriva så om mitt barn.

Det gör mej fly förbannad att läsa!
Jävla idiot!

Nu bubblar det inom mej, är så förbannad!
Fan fan fan.

Jo, jag tar min sjukdom på allvar, men tänker inte ta den på blodigt allvar och låta den styra över mej i ett stålgrep och inte kunna skratta åt vissa saker med det.
För t.ex.
När jag missar bussen känns det som hela världen går under för mej.
Just i den stunden vill jag ta mitt liv, jag tänker tanken, känner känslan och planerar utförligt.
Det är hemskt utav bara helvete!
Men..
När allting lagt sej, och det gått, sej sådär 1 timma, och jag fikar men en go vän och vi pratar, ja då kan jag skratta åt det, för jag VET att det är inte hela världen.
Och jag vill kunna skratta åt det.
Behöver kunna skratta åt det!

Det märks att du inte vet någonting om mina sjukdomar och hur det är att leva med dom, och det ska du vara glad för.
Jag är glad att du slipper det.
Inlägget jag skrev skrev jag med humor något jag har gott om, det måste jag ha, annars dör jag.
Går under.

Klart inte Minna har borderline, iaf inte vad man kan se idag.
Skulle hon få/ha det, skulle jag må hemskt dåligt för det, och hoppas jag kan använda kunskapen och erfarenheten jag har till att hjälpa henne.
Men hoppas för allt i världen att jag har alla sjukdomar som denna familj kommer ha.
Jag har så det räcker och blir över!

Nä, nu hoppas jag någon kan göra mej på gott humör igen istället.

Fy!

Så stod det på reklam godis Jonas en gång tog hem från jobbet.

I detta sammanhang bör det stå: Utan er - Intet

Jag grät något så enormt (gråter nu me men bara lite & lätt), så Jonas kom fram och pratade med mej..
Jag sa rakt ut, att jag inte vet hur jag ska orka.
Orka leva..
Det är självklart inte pga Minna, Minna är juh anledningen till att jag kämpat & försökt så länge..
Hon är mitt liv.

Så efter ett långt snack med Jonas, öppet & ärligt snack med frågor från min sida, och svar från Jonas.
Så har vi kommit fram till att:

1. Jag inte ska gå någonstans alls, inatt eller någon annan gång heller.
   Om inte Minna eller Jonas ber med, eller säger att det är enda utvägen.
2. Nästa besök hos psykologen ska Jonas följa med, Skrika till lite om läget,
   då jag är för feg, vågar aldrig tala om hur läget verkligen är. På riktigt.
3. Jonas vill att det ska vara vi, och att vi ska kämpa för att få detta att hålla.
   Han körde denna: "Jag har juh klarat 4 år med dej, eller hur?"
   Och det är sant, varav 3½ år, varje dag på 30 kvm. Så ja?
4. Jag får inte avgöra om jag är en dålig mamma, och att jag ska gå min väg.
   Det är bara Minna som kan bestämma det. Och om hon får syskon såklart.
5. Jag ska överväga medicinering, men kräva bättre hjälp, då jag testat de mesta.
   Och hittills ökar de gärna till maxdoser, och sen testar vi nästa. Då inget hjälpt.
6. Jag ska ha fler "krav", behöver jag höra - Jag älskar dej! Eller få det visat mer &
   då ska jag be om det, jag ska låta andra få en chans att hjälpa mej.
   oftare, och inte se det som att jag kräver något, inte känna mej hemsk.
   Med andra ord, tala om vad jag behöver för att må bättre & leva lättare.

Sen har jag fått många snälla kommentarer på facebook utav vänner, på msn & även här i bloggen.
Det som berörde mej mest var:
Emma om En bit av min själ:

johanna, det finns ingenting jag kan säga. inte vad jag vet iallafall. men jag vet att du är en jättebra mamma. jag har ju sett dig med minna flera gånger och jag ser hur mycket du älskar henne och hur mycket hon älskar dig. du såg ju själv när jag bar iväg på henne hur hennes ansiktsuttryck ändrades och hon undrade var hennes älskade mamma var. och hur glad hon blev när hon såg dig igen (ja, jag är den hemska tanten ju :b )

jag förstår att du blir trött på henne när hon gnäller, herregud hur många gånger har jag inte tänkt tanken att lämna in wille till granntanten och bara sticka. men det är inte någon lösning och du vet det. du vet att jag finns här. tycker så mycket om dig. KRAM!

Detta är Emma, en rätt nyfunnen vän.
Bäst av allt är att hon är min granne, så hon finns alltid nära.
Och jag mår sååå bra i hennes sällskap.
Hoppas alla har en så bra vän, det behövs.
Hon orkar alltid lyssna på mitt pladder, hur ointressant det än är.
Och hon tål mitt gnäll och mitt tjat.
Emma går bra ihop med Minna, och Minna gillar Emma.
Sen är det juh Emmas son som är Minnas pojkvän, Wille.


→   Tack Emma för din kommentar, den betyder så mycket för mej.
Tack för att du tycker att jag är en bra Mamma till Minna.
Att få "höra" det från någon jag anser vara en toppenmamma gör mycket.
Tack!


MEN..

Emma är inte den enda som ska ha ett stort tack, utan alla ni!
Tack för era underbara kommentarer, hade jag aldrig trott att jag skulle få.
Känner mej inte lika mkt som ett monster nu när andra mammor säger att tanken att slå Minna i de värsta stunder inte är konstigt, utan att de flesta tänker så någon gång.
Och att ni inte tycker att jag är en totalt värdelös människa..


Mamma, Amada..
Om ni läser detta, må inte dåligt.
Ni tillhör också de ljuspunkter som får mej att kämpa.


Så..
Nu vet ni..
Jag ska inte lämna Minna i sticket!
Jag ska se till att hon kräver det bästa och aldrig accepterar något mindre.

Tack alla!


Imorn kommer Jonas gästblogga, skriva sina tankar och kanske även känslor angående det jag nu gjort offentligt.

Hoppas ni alla mår bra, och gör ni det inte önskar jag att lyckan kommer till er snart..

Vet inte alls hur jag ska börja..
Vet inte hur jag ska kunna erkänna detta..
Men måste, någon måste hjälpa mej!

Saken är denna..
Minna har nu kommit in i en extremt påfrestande period.
Hon är sällan nöjd, om man inte hittar på saker, heeela tiden!
Träffa folk, ut och röra på sej, åka bort, leka hela den vakna tiden o.s.v.
Och så fort det inte passar då skriker hon.
Vrålar!
Min lilla Minna, som förut inte skrek alls, utan gnydde när något var fel.
Hon vill heller inte göra matningen lätt, och sover inte som vanligt.

Och redan utan "Minnaproblemet" så är mitt liv rätt så trist just nu.
Inte trist som i tråkigt, utan jobbigt att leva.
Har en fin kille, fin familj, goa vänner och en dotter jag älskar högst.
Men..
Jag mår skit, försöker hålla mej över ytan.
Gråter dagligen, mest i smyg.
Tänker dumma tankar och kämpar för att inte göra något dumt.

Dessutom mår jag som när jag var 14-17 (alltså, den absolut värsta perioden i mitt liv).
Dock är jag drogfri, nästan helt alkoholfri, rökfri, inte längre bulimiker och är inte längre självdestruktiv, iaf inte i utövande form.
Så jag kan inte alls avreagera mej!

Något utav de värsta som var då & även nu är..
Att jag är förbannad på ALLA!
Min sambo, min mamma, min pappa, mina vänner o.s.v.
Har ingen rätt att vara det, det vet jag, men är det iaf.
Precis som jag var när jag var 14-17.
Förbannad & elak mot alla jag älskade, för att dom inte förstod!
De förstod inte hur jag mådde, hur jag kände varje vaken stund.
All ångest, alla känslor, tankar och allt som inuti mej brann, en helvetisk bränna.
Men hur kunde de?
De har ingen av mina diagnoser, och har inte varit med om det jag varit med om.
Hur ska de då förstå?
Är tacksam för att de inte förstår, vill aldrig att de ska behöva vara med om samma, eller känna som jag.

Kände mej oförstådd, ensam, utfryst, oälskad och värdelös.

Dessa känslor har funnit hos mej så länge jag kan minnas, redan tillbaks i lågstadiet.
Men.. perioden 14-17 år var det så jobbigt att jag dagligen ville dö.
Flydde med hjälp av droger, alkohol & självdestruktiviteten.

Alla har sagt de senaste 5 åren, att det där är bakom mej.
Att jag är klar med det där, att jag har fått min dos och mer där till av olycka.

Tydligen var det inte sant..
De senaste månaderna har det blivit värre, succestivt blivit värre.
De senaste veckorna har nog Jonas varit nära på att lämna mej minst 5 gånger.
Och jag förstår honom.
Är grinig, tjurig, onöjd, fräsig & bitter.
Allt som jag - Johanna - inte är.
Igår brast det..

Jag grät och Jonas försökte trösta..
Tillslut kunde jag försöka, ord för ord, mellan snyftningarna, berätta.
Berättade detta som jag nu, i denna stund med regnet ösandes utanför.
Berättade om känslorna, tankara, ångesten och dödstankarna.
Jonas blev ledsen.
Han sa att han önskar at han vetat om detta.
Nu vet han, hoppas han kan försöka ha överseende.
Finna orken att stanna, tills detta är över.
När det nu sker..

För att återgå till "Minnaproblemet" som även var något vi pratade om då jag grät och sa att jag inte vill skaffa syskon till Minna..
Jag är ingen bra mamma.
Älskar Minna, mer än livet självt (självklart då mitt liv inte är värt något i mina ögon) mer än någon annan eller någonting i denna värd.
Och är det någon som är väldigt jag - Johanna - så är det att älska och bry sej om andra.
Men..
När Minna vägrar sova, skriker, gnäller och bökar.
Då får jag de vidrigaste, hemskaste tankarna.
Att jag ska slå henne, så hon blir tyst.
Har självklart inte gjort detta, och hoppas att jag aldrig kommer göra det heller.
Men tänker dessa tankar.
Så vidrig, så hemsk.
Så ska inte en mamma tänka.
Man borde inte få, borde inte kunna..
Men jag gör..

Och det får mej att vilja dö ännu mer..

Borde inte få vara Minnas mamma, och därför inte bli mamma till någon annan underbar bebis..

Förlåt om ni blir besvikna på mej, arga, eller upprörda.
Delar nu med mej utav mitt mörker, mitt hemska jag.

Nu kanske ni kan känna samma äckel känsla som jag känner när jag ser mej i spegeln.
Kanske nu, kommer ni förstå vilken vidrig människa jag är.

Tårarna bränner innan för ögonlocken, och kommer i vilken sekund som helst rinna över kanten och ner för min kind..
Jag kämpar emot.
Gillar inte att gråta..

Där kom det..
Jonas kom in och räckte över Minna.
Minna slog armarna om min hals och log.
Då brast de..
De rinner tårar längs mina böta kindet och tankarna snurrar på högvarv.
Den här underbara perfekta lilla flicka förtjänar såå mycket mer, hon förtjänar den bästa mamman.
En frisk och glad mamma, en bra förebild.

Tanken som kommit 2 gånger tidigare kom nu, nu i denna stund.
Inatt..
Inatt när jag fått henne att somna, då smyger jag iväg..
Behöver inte packa någonting.
Skriver över allting på Jonas och sen går jag..
Bort..
Iväg..
Vart vet jag inte men bort..

Får hoppas att Jonas hittar en bra tjej, som kan vara den bästa mamman åt Minna.
Ge Minna allt och mer där till..
Vara glad och göra Minna glad..
Ta hand om Minna utan att tänka dumma tankar..

De 2 tidigare gångerna har Jonas stoppat mej, en gång när jag var ute, påväg bort..
Han ringde med en gråtande Minna i bakgrunden, och använde sej av att locka mej tillbaka med att Minna behövde mej, att han inte fick henne att sluta gråta.
Andra gången hann han sätta stopp på mej redan i dörren..
Blir detta tredje gången gillt?
Eller kommer jag ta mitt "förnuft" till fånga?

I bakgrunden spelas Coldplay, det hjälper inte så mycket..
Gillar Coldplay, men deras låtar väcker många känslor..

Nu får vi väl se om jag lyckas vända på allt detta..
Annars är både mammaskap & bloggandet över..

Förlåt, nu har jag gjort något som jag inte får göra..
Dragit ner er med min skit, förlåt.

Vet inte mer vad jag ska skriva..
Känner mej tom..
Glider iväg med tankarna..

Nu är jag utblottad..
Varsågod, döm mej, tala om vilken hemsk mamma & människa jag är..

Adjö

[Detta inlägg verkar ha blivit mitt mest ärliga, personliga & utlämnande..]

Nu börjar det kännas i magen..
Mammabloggalan, 3 dagar.
Göteborg.

Måste leta & plocka fram alla saker som ska med.
Packa och fixa.

Är jag redo?
Ja, klart jag är redo!

Kommer ju få träffa många goa mammor som jag ser fram emot att se.

Mest nervös är jag nog inför alkoholdrickandet.
Var heltnykter i mer än 1 år, lyckades faktiskt sluta dricka efter 1 öl, sist,
då det var första gången jag drack på över 1 år.
Dock dracks ölen upp väldigt fort, snabbare än Jonas hade hunnit dricka halva sin läsk.

Well, jag ska klara det, får helt enkelt be om hjälp.
Vera, Sara, Anette & alla andra underbara mammor får gärna stoppa mej.
Ser det ut som jag fått nog, säg till mej att det räcker.

Låter kanske patetiskt, tragiskt eller skrämmande..
Och ja, skrämmande är det nog, ibland.

När jag gick på min senaste behandling, dock över 5 år sedan..
Då var minsta tid att vara på behandlingen 3 månader.
Jag var där för narkotika.
Jag minns att jag tänkte för mej själv..
3 månader ska jag visa dom allt, jag är inte beroende, jag kan..
Sen, kan jag juh börja igen..
När de första dagen talade om att det inte heller fick drickas alkohol, då brast det.
Jag grät, skrek att det är omöjligt, hur ska jag orka med allt då?
Att inte få skära mej själv, bränna, slå, inte ta mina älskade droger, inte ens dricka alkohol?!
Ja, så kändes allt då.
Jag fick dispans..
Fick dricka alkohol, det sa, en sak i tagen, gällande mej.
Så jag drack, fick dock inte komma dit bakis, eller påverkad - självklart!
Trots att jag gjorde det en gång endå.
Så jävla ego, jag var juh inte ensam där.
Ensam tjej bland, 5 grabbar.
1 var där enbart för alkohol.
Hur schysst var jag då mot honom?!
Så jag blev hemskickad, självklart.
Efter 3 månader, 3 månader av kämpande, ångest, dödsönskan och mycket agressivite m.m.
Ja, då beslöt jag mej för att gå kvar.
Gick totalt 9 månader, och blev ren.

"Fick" tyvärr återfall drygt 6 månader senare.
Tog 2-3 dubbla exctasyn, flippade självklart ur, helt.
Hur hade jag tänkt att jag skulle klara så mycket, efter att varit ren så länge?
Gjorde mycket dumt, och enligt visa kollapsade jag ett antal gånger.
Tuggade av en hörna av en tand, tuggade på den och sa - Jag tuggar på min tand. Upprepande gånger.
Efter den gången har jag ALDRIG, hur sugen jag än varit, velat ta någon drog alls.

Alkoholintaget ökade tyvärr i och med att jag blev drogfri.
Drack minst 5 gånger i veckan, och min största rädsla var att ha för lite alkohol, att inte bli full.

Mitt i allt kaos, träffar jag Jonas.
Midsommardagen 2005.
Jag hade varit full sedan 12-tiden.
Han kom till Rålis (Rålambshovsparken) med en vän.
Jag föll på en gång, men förstod det inte då.
Kan berott på onykterheten.

Senare på kvällen, när jag varit full i 12 timmar..
Tog jag mej modet till mej och bad Jonas följa med mej hem.
Dock på ett lite speciellt sätt, som inte kommer skrivas här, då Jonas kommer bli generad.
Jag med för den delen.
Jonas följde med, och tro mej, det var inte likt honom.
Kände inte Jonas då, men han var en lugn, blyg & försiktig kille.
Som drack lite & sällan, aldrig rökt, snusar, tagit någon drog o.s.v.
Min motsats!
Efter några veckor då vi umgåtts i princip varje dag, sa en vän..
Johanna, du måste antingen bli tillsammans med Jonas eller sätta stopp.
Jag frågade varför.
Han är kär i dej, ser du inte det?
Jag & J ser det, alla andra ser det, ser du verkligen inte det?
Men det gjorde jag inte.
Min gamla vän A, sa till mej:
Bli tillsammans, eller gör slut på det ni har nu, annars kommer han bli sårad.
Jag var livrädd..
Ge mej in i kärlek igen, efter att blivit bränd?
Är det värt det?
Efter många tankar insåg jag, hade jag inte varit kär i Jonas hade det varit enkelt att sätta stopp på allt och gå vidare med mitt liv..
Ther´s many fishes in the sea..
[Dock ingen som Jonas ♥]
1 vecka senare gick jag, min syster & Jonas och skulle hyra film.
Min telefon ringer och jag svarar.
Råkar säga att jag är med min pojkvän & syster.
Min syster ler, Jonas ser på mej..
Jag rodnar och ber personen i telefon att jag får ringa upp.
Lägger på och ser generat på Jonas..
- Ja, alltså, ehmn, om du vill alltså?
Jonas ler och säger att han vill det.
Puh, tur för mej.. :)

Att träffa Jonas har fått mej att ändra mitt liv.
Är drogfri, skär inte mej själv längre, röker inte längre, omprioriterat i mitt liv.

Jonas sa en gång, i vårat första bråk..
Vi kanske helt enkelt är för olika, det kanske inte är menat att det ska funka?

Men jag tror.. nej nej, jag VET.. att det är tvärt om..
Våra olikheter är våran styrka!
Vi har "smittat" av oss på varann..
Jonas är idag inte lika blyg, vågar numera ta kontakt och mer plats.
Jag däremot har kunnat ta ett steg tillbaka, behöver inte alltid vara den som syns och hörs mest.
Vi gör varann  till bättre människor..
Vi hör ihop, Jonas och jag.


Oj ojj ojjj!
Långt inlägg, och jisses vad jag flöt iväg.
Well, jag bjuder på detta.
Ärligt, brutalt men sant.

Ni, mina läsare brukar alltid säga att det är min ärlighet & mina personliga inlägg som lockar er mest att läsa min blogg.
Här har ni en hård, mörk del av mitt liv, som sedan fylldes av massa kärlek & ljus..

Feel free to leave a comment..