Jo, här kommer då det jag försökt skriva hela dagen.
Eller egentligen längre än så..

VARNING!
Varnar dej som har svårt att läsa om droger, självskadebeteende eller helt enkelt inte vill läsa om allvarliga saker.
Du kanske inte är intresserad eller inte vill veta.
Sluta då läsa HÄR!

Allt började 1993, jag var 9 år och mobbad i skolan.
Min mamma gjorde allt hon kunde, och mer därtill, men fick varken stöd eller hjälp, hur mycket hon än försökte.
Bortsätt från mobbingen tyckte alla alltid att jag var ett sånt glatt barn.
Log & skrattade mycket.
Tyvärr var det inte riktigt sant.

Jag höll redan då många känslor inom mej.
Ville inte säga något till någon, inte ens till min mamma som försökte hjälpa mej.
Visste inte vad jag skulle säga, eller hur.

Hur talar man om att man tänker på döden?
Att man önskar att allting skulle ta slut, att man skulle slippa vakna på morgonen?

Som nioåring är man inte dum, snarare tvärtom.
Man vet att vuxna har så fullt upp med sitt eget, att de väldigt sällan lyssnar.
Eller lyssnar kan de göra, men de hör sällan vad det är man säger.
Vad man egentligen säger.

Jag trodde ingen skulle höra på om jag sa som det var.
Att jag vill försvinna, bort, till en plats där ingen kan hitta mej, där jag slipper vara i vägen.

Jag kände mej så ensam, annorlunda och hade väldigt få vänner.
En "vän" som inte var någon vidare vän.
Manipulerade mej, fick mej att börja röka (detta var också 1993, dock munbloss för tillfället), och sen vid tio års ålder även dricka min första öl.

1993, som deprimerad nioåring fick jag höra en tjej som jag tror gick i högstadiet snacka om vad som idag kallas "cutting".
Hon sa, och jag minns EXAKT!
- "Ja, alltså jag skär mej i armen, med en kniv, och efter det mår jag inte dåligt längre, jag mår bra.
Man liksom glömmer allt det dåliga och istället gör det ont i armen."

Det låter säkert helt sjukt, det kan jag själv tycka, men..
Detta gav mej hopp!

När jag kom hem från skolan gick jag in i köket, letade upp en sax (vågade mej inte på kniv).
Tog saxen, tryckte den hårt mot min arm och drog.
Saxen var inte så vass, så det blev inte djupt och hjälpte inte så jättemycket just då.
Men jag vågade inte mer.
Gömde armen i långärmat.

Några dagar och veckor gick, sen började jag må ännu sämre.
Efter skolan, gick jag in i köket, tog samma sax, och tryckte hårdare, hårdare och flera gånger i samma jack.
Det började blöda och det kändes precis som jag hört tjejen säga.
Jag tänkte numera på det onda i armen, istället för allt det jobbiga och onda inuti.

Det var nu min resa tog fart åt helt fel håll.

Så fort jag började må sämre, skar jag mej med sax.
Blev rätt tunna och inte så djupa jack.
Juh mer jag skar, juh mindre effekt gav det.
Jag började skära mej med köksknivarna, testade kniv efter kniv.
Börjaden skära fler jack per gång, djupare och djupare.

Som rökande, drickande och ibland även drogande fjortonåring fann jag "min bästa vän", - Rakbladet!
Wow, vilket grej tyckte jag.
Man behövde inte alls ta i lika hårt för att skära sej djupt in i armen.
Och man kunde "såga" sej in rätt snabbt.
Dolde detta väldigt väl för min familj, tror ingen riktigt förstod varför det låg blodiga bandage i tvättkorgar och papperskorgarna.
"Cutting" var ingenting man pratade om eller som man visste något om, som idag.
Blod på tröjan gick alltid att förklara, ramlat, näsblod o.s.v.
Man vart en mästare på att ljuga, ljuga för dom man älskar.

Några vänner kom på än att man skar sej, hotade att säga upp vänskapen.
Jag kämpade för att inte skära mej mer, ville inte förlora de vänner jag funnit några år tidigare.
Men måendet behövde rakbladen mer än vänner.
Så, självklart förlorade jag väldigt många fina människor, då de inte orkade se vad jag gjorde mot mej själv.

De fanns några andra i skolan som skar sej, man pratade juh inte högt om det, men man visste vilka de var.
Vad jag tror ingen av oss tänkte på, eller förstod då, var att dessa ärr, dessa märken skulle föralltid finnas på våra kroppar.
De skulle aldrig gå bort, och alltid påminna oss om allt ont.

Åren gick, och mitt mående vart värre, och värre.
Min familj gjorde allt de kunde, men jag stötte bort dom.
Drog mej undan.
Sa så elaka saker till de jag älskade mest.
Snodde pengar till droger utav mina underbara småsyskon, som jag borde ha skyddat från sånna som mej.
Drack alldeless för ofta och för mycket.
Rökte 1-2 paket ciggaretter om dagen.
Tog alla möjliga droger så fort chansen fanns.
Det som antagligen gjorde allt detta möjligt var att jag bodde på två ställen.
Hos min mamma i Haninge, och min pappa i Bagarmossen.
Så det som hände i Haninge stannade där, och samma gällde de som hände i Bagarmossen.
Mamma och pappa försökte komma åt mej, prata med mej, lära känna mej och hjälpa mej.
Men jag fortsatte spela dem emot varann och bort från mej.

Mitt liv bestod utav droger, alkohol, ciggaretter, vårdslöst sex & självklart rakbladen.

Tillslut brast allting.
Jag minns inte så mycket, då drogerna gjorde sitt.
Men jag vet att jag lämnade ett positivt urinprov uppe på socialen, och det drog igång cirkusen.
Först var det snack om Hassela, låst behandling, flera år, o.s.v.
Jag lyckades sen tjata till mej att få visa att jag klarade mej utan LVU, att de skulle ge mej en chans.
De två söta, unga socialtjejerna fattade väl något medlidande och tyckte att lilla jag skulle få en chans.
Fick då börja på Hannamottagningen i Haninge.
Hannamottagningen var i samarbete med Maria Ungdom.
Jag skulle gå på Lyft-1.
Där gick jag mellan 8:30 - 16:30 (ungefär, om jag minns rätt).
Minimum behandlingtid, tre månader.
Jag tänkte för mej själv, tre månader, jag ska allt visa dom, sen kan jag fortsätta igen.
Jag kan, jag är ingen knarkare.
Min behandlingsansvarige, vi kan kalla honom Mr.G.
Han sa åt mej redan vid vårat första möte att jag inte heller fick dricka alkohol när jag gick där.
Jag minns känslan, hur det kändes som om han, den där jäveln, tog mitt liv ifrån mej.
Hur ska jag nu orka leva, varför får jag inte dricka, är juh inte därför jag var där.
Och jag grät, av ilska och panik.
Det slutade med att Mr.G, likaså som mina unga socialtjejer, tyckte synd om den stackars lilla tjejen.
Så jag fick dricka alkohol, men inte komma dit påverkad såklart.
Vilket jag vid senare tillfälle gjorde iaf, och blev då hemskickad.
Jag fick återfall några gånger, men de jag minns bäst är över nyår, då vi hade "lov".
När vi kom tillbaka frågade en av killarna som gått där längre än mej hur nyår gått.
Vi snackade om att vi båda tagit de vi gillade mest och sen berättar han, vi kan kalla honom D, att han redan pratat med Mr.G om hans återfall.
Jag blev helt ställd, hade han berättat om återfallet, men, varför?
Han sa till mej att han går där för sin skull, och hur ska han kunna få bästa möjliga hjälp om han inte är ärlig?
Det gav mej en klump i bröstet, jag gick genast till Mr.G och berättade om mitt återfall.
Efter tre månaders behandling, valde jag att gå vidare.
Gick allt som allt, nio månader, varav sex månader varje dag, och de sista tre månaderna någon dag i veckan.

Nu kan man juh tro att allting var bra?
Men självklart inte.
Var drogfri, men alkoholen intogs nu oftare.

Jag var fortfarande elak mot mina nära & kära, speciellt min mamma.
Så tillslut fick jag flytta helt till min pappa i Bagarmossen.
Jag var hänsynslös och beteede mej riktigt illa.
Bråkade med min pappas fru och sköte mej inte schysst.
Kom hem så sent på natten att de alla sov, och gick upp på dagen mellan 12-14.
Brydde mej inte om någon eller något längre.
Skolan gick såklart inte alls, inte många riktiga vänner kunde man behålla längre heller.
De man hade lyckats behålla trots drogerna, lämnade nu pga alkoholen.
Några få, stannade kvar, men höll sej mer på avstånd.

Jag kunde inte längre bo kvar hos pappa, så pappa fixade en lägenhet åt mej.
En superfin 1:a i Bandhagen.
Första året var brutalt.
Jag skar mej fortfarande, drack så mycket alkohol, och köpte knappt någon mat.
Fick ett återfall med extacy inne i Gamla stan, tuggade av en bit av en tand och var stundvis medvetslös.
Har fått höra i efterhand att jag stoppade i mej alla piller det bjöds på och att folk trodde jag skulle dö.
Det trodde jag med, jag ville dö, men när jag började känna att det kanske faktiskt skulle hända, då blev allt mörkt.
När jag vaknade dagen därpå, hade jag sån ångest, var så rädd, och kände att ALDRIG MER!

Midsommardagen 2005, då träffade jag Jonas, av en slump.
"Raggade" upp honom på ett sätt som jag inte tänker skriva om i denna blogg, eller någon annan för den delen heller.
Jag var full som ett svin, kissade mitt på gatan, götgatsbacken, framför en taxi.
Bråtade ner mitt ex på marken, grät, skrek och var verkligen hemsk.
Jonas följde trots detta med mej hem, tog hand om mej.
I en månad umgicks vi, och den 26/7 blev vi officiellt ett par.

Jonas hade mycket tålamod med mej.
Då Jonas ALDRIG testat någon drog, ciggaretter, snus, och dricker sällan & lite alkohol, så minskade mitt alkoholdrickande.
Drack nån gång, max varannan helg.
Rökte fortfarande (ciggaretter) och skar mej, dock mer sällan.
Jonas sa tillslut att jag måste sluta skära mej, han var rädd att det skulle bli min död.
Efter ett och ett halvt års kämpande var jag "fri" från rakbladen.

Har under alla dessa år haft ett antal psykologer & läkare, fått ett antal diagnoser & mediciner.
Idag ser det ut som detta:

• Borderline
• Bipolär typ-II
• Depression

Dessa ska utredas pga misstanke:

• Histrionisk
• Fobisk
• Paniksyndrom
• Generaliserat ångestsyndrom
• Osjälvständig personlighetsstörning

Trots att jag faktiskt kommit en sån lång bit påvägen, drogfri, rökfri och utan rakblad så..

Känner jag än idag sug efter att ta en cigg, bränna glöden rakt in i handen.
Eller att ta ett rakblad och skära djupt igenom hudens alla lager.

Skillnaden mellan nu och då är många..

Jag är äldre nu.
Jag har insett att det bara är tillfälligt, känslan varar alldeless för kort, för att vara värt.
Jag älskar min familj och vill inte såra dom.
Jag är mamma nu, har en underbar dotter som förtjänar så mycket mer.
o.s.v.

Så nu, idag, sitter jag här.
Drogfri, Alkoholfri för det mesta (dricker ytters sällan), Rökfri & skär mej själv inte längre.

Jag hoppas att jag en dag, ska vara mer stabil i mitt mående.
För trots att jag inte längre gör ovanstående, så mår jag inte bra.
Känner än idag att jag vill dö, att jag inte orkar o.s.v.
Minna är mitt livsglöd, hon får mej att kämpa och orka mer än vad jag trott är möjligt.

Och när den dagen kommer då jag har kontroll över alla mina diagnoser, och inte tvärt om..
Då skulle jag vilja föreläsa om detta, för unga.
Flickor & pojkar i unga tonår, informera om att detta ALDRIG är rätt lösning, att det INTE är värt det.
Att det bästa de kan göra, hur svårt de en är, att be någon, vem som helst om hjälp.
Sätta bollen i rullning.
Processen är lång, smärtsam och oerhört jobbig, men jag tror det är värt det i slut endan.
För även om jag ALDRIG kommer må bra, vara "frisk", så tror jag det kan bli bättre, jag måste tro på detta, annars är jag död.

Så om du som läser detta nu:

• Skadar dej själv - Sök hjälp, hur som helst, skriv en kommentar till mej, jag ska göra vad jag kan.
• Misstänker att någon i din närhet skadar sej (dotter, son, kusin, kompis, bekant o.s.v.) - Hjälp dom!
  Bättre att du kanske misstar dej och har fel angående personen, än att du missar chansen att hjälpa!

Hoppas ni förstår det jag skrivit, att det inte är allt för suddigt och kaosigt.
Det blir lätt så när ens liv är suddigt & kaosigt.

Tack för mej!

OCH:
För er som vill se bilder på hur min ena arm ser ut, klicka HÄR!


TILLÄGG 11:10
Det mest smärtsamma med min sanning, är att den tyvärr inte bara är min.
Det finns många som levt ett sånt här liv, och det kommer finnas fler.
Så..
Ni får jättegärna länka till detta inlägg i era bloggar, eller skicka länken till andra.
Vill försöka uppmärksamma inte bara det som är mitt livs sanning, utan tyvärr väldigt många andra.
Vill nå ut till så många som möjligt, få hjälpa så många som möjligt.
Så vill du hjälpa till, så vore det hemskt snällt.
Direktlänk till inlägg: http://familjenkorb.blogg.se/2009/july/sanningen-om-mitt-liv.html

Hur många barn vill du ha?
Älskar barn, så vill gärna ha många, minst 4. :)

Favoritnamn?
Minna numera, innan gillade jag Blenda.

Favoritmat?
Älskar mat, så det blir svårt att svara på..
Laxpudding, Lasagne & Sallad, inte allt på en gång dock. :D

Tycker du om att laga mat?
Jag ääälskar att laga mat, laga mat & baka är en stor hobby som inte många vet om. :)

Hatar du någon just nu?
Hatar aldrig någon, tycker det är så otroligt starkt, för mej hatar man någon kan man önska livet ur den människan.
Tycker väldigt illa om några stycken.

Vad gör du för att må lite extra bra?
Myser med min familj, fotar, lyssnar på musik, gärna i solen. :)

Hur visar du kärlek?
Gör snälla saker, säger snälla saker, pussas och kramas massor.

Ska ni döpa minna?
Nej, då vi inte är troende vill vi inte dra in gud, jesus & den heliga anden i det, men..
I sommar ska Minna ha en namngivelse"fest".

Ska ni gifta er i sommar?
Ohh, bra fråga, jag vet faktiskt inte längre, vill, men börjar känna att det inte är lika aktuellt längre..
Så får helt enkelt se om vi tar tag i den biten.
Annars blir det väl nästa år.. Eller nästa, eller..? :p

Hur kom ni på namnet Minna till eran dotter?
Det var faktiskt Jonas som kom på just Minna, och anledningen att det blev så speciellt är för att:
Dagen då vi skulle ha gift oss [080726] stod vi och pratade om bebisen i magen och vilka namn vi kunde tänka oss..
Jonas sa att han hade kommit på ett namn, och det gjorde mej lycklig, att han tänkte på det.
Han sa namnet Minna och jag tänkte att, ja det låter sött.
Några sekunder senare kommer det en grupp med 6 tjejer som pratar om "möhippan från igår" (vi står där och ska gifta oss) och de pratar om "den där tjejen från möhippan igår, Minna.. Vad söt & trevlig hon var".
Och de fick oss att bestämma oss.
Möhippeprat på våran bröllopsdag & Minna nämns när vi precis pratat om Minna.
Så.. Nu vet ni! :)

Är moderskapet som du hade föreställt dig?
Ja, nästan.
Fast bättre, går inte att föreställa sej hur underbart och givande det är.
Jag växer som person för varje dag som går med Minna.

Vet att du fick en rätt jobbig start me mkt motgångar, men hur går allting nu?
Ja, de första 3 månderna med Minna var som ni kanske vet inte roliga alls, Minna var i princip konstant sjuk och vi låg inne på sjukhus största delen utav tiden.
Reflux, viktras om och om igen, RS, lunginflammation, Hög & långvarig feber, invagination, långvariga förkylningar o.s.v.
Men nu har Minna haft 2 förkylningar och 2 feber tillfällen på 2månader, vilket är helt okej.
Och kräkningarna är mycket mindre och mer sällan nu, inge mer kaskader.
Detta resulterar i att hon går upp supersnabbt nu, lillan väger nästan 6,5kg nu! :D

Känns det bättre?
Oja, man kan slappna av mer, och leka med Minna, äntligen se henne utvecklas, och lära känna henne.
Alla föräldrar som haft sjuka barn vet att barnet inte är sej självt när de är sjukt, så vi lärde först känna våran dotter när hon var 3 månader.
När hon vart frisk vart hon den glada, pigga & busiga Minna hon är idag.

Hur gammal var du när du fick dina diagnoser?
Jag gick mina diagnoser januari 2008, så hyfsat nydligen.
Innan har det sagt att jag har "ditten & datten", men aldrig gjort någon utredning eller testat mej.

Och när började symptomerna (eller hur man nu ska säga) uppenbara sig?
Oj, jag har sedan jag gick på dagis varit "sjuk".
BArn i den åldern ska inte ha empati, men jag brydde mej alltid mer om andra än om mej själv.
Gick hos en barnterapeft, Solveig tror jag t.o.m. att hon hette, och detta var när jag gick på dagis.
Gick på BUP, som då hette PBU redan i låg & mellanstadiet.
Kurator i skolan, och haft ett dussintal psykologer.
Min kära mamma som ni kan förstå mådde inte bra av att jag mådde så dåligt, men hon hoppades att det skulle gå över, iaf efter tonåren, hon försökte få hjälp från soc, från skolan, ja överallt, men ingen hjälpte till.
Soc grep endast in pga mitt drogmissbruk och skulle sätta mej på ett låst behandlingshem, men jag bad om en chans på öppen vård först.
Och lyckades efter 9 månader på behandling att "bli av med" mitt drogberoende.
Hade dock kvar mitt alkoholberoende och mitt självskadebeteende med att skära, bränna och slå mej.
Efter ett långt utlägg om annat, för att besvara frågan:
Enligt mej själv, mina nära & kära och psykologer så började symtom visas redan på dagis.

Vad tycker du är kul?
Leka & busa med Minna, självklart.
Jag älskar som sagt att baka & laga mat.
Även att fota och redigera bilder.
Fixa lite med bloggdesign, skriva i bloggen.

Har du någon hemlig hobby typ?
Hemlig hobby? Typ samla på något?
Hmm.. Nje, det närmsta som kan klassas som hemlig hobby skulle nog vara att jag älskar att dansa när jag är ute på klubbar, men det är 2år sen sist, och vet inte om jag skulle våga dansa nu.. :S

Hur är du så duktig på att göra bloggdesigner?
Självlärd, sitter och över & prövar mej fram. :)

Hur du haft nåt beroende?
Oj, jag är en sån människa som blir beroende av allt.
Har varit drogberoende, alkoholberoende, nikotinberoende.
Är nu matberoende, sockerberoende, men värsta beroendet är att jag kräver närhet & uppmärksamhet alltför mycket och ofta.

Vad heter Minna mer än Minna?
Minnas fullständiga namn är: Minna Astra Lycka Johanna Salkert

Hur många bloggar följder du?
Jag följer ungefär 16 bloggar frenetiskt, men sen läser jag ytterligare 10 stycken men läser bara de 2 gånger i veckan.

Varför började du blogga?
Började blogga med allstared.blogg.se, men då var det en hemlig och låst blogg, endast för mej att läsa.
Som en dagbok.
Men efter ett tag kände jag med redo att dela med mej utav mina tankar och känslor.

Hur kommer det sig att du varit nykter i 1 ½ år?
Nyårsafton 07-08 firade jag med Jonas hos min bästa vän och hennes familj och vänner.
Har alltid haft problem med alkohol så ni kanske kan tänka er hur det gick.
Jag köpte alkohol som skulle räckt till 3 personer, då jag alltid tyckt att hellre för mycket än för lite.
Bäljde i mej allt och vart verkligen för full.
Vaknade sen på morgonen och kräktes i flera timmar, fick sån ångest, inte bara för att jag har emetofobi, men för att jag skämdes.
Brukade aldrig skämmas av att bli för full, men nu kände jag bara STOP!
Orkade inte vara så längre..
Och bestämde mej för att ta en lång paus från alkoholen.
4 månader senare fick jag "plus på stickan", och fortsatte då såklart vara nykter.
Igår var Minna 5 månader och 3 veckor, och vi skulle åka in till stan.
Jag kände, det är sommar, jag älskar och saknar öl, vill gärna dricka EN, eller TVÅ öl.
Men sen får det vara nog.
Var lite orolig hur jag skulle klara det, om jag kanske skulle dricka fler eller klara av att "bara" dricka en, eller två.
Efter att lite för snabbt druckit upp ölen, kände jag att, nää, det får räcka för denna gången.
Tar det lungt med alkoholen så kanske jag kan "lära" mej dricka rätt.

För att ni planerade minna?
Så, på denna fråga blir det alltså nej. :)

Sen undrar jag om du vet varför du "bara" har ca 120 besökare om dagen men 300 följare på bloglovin, lägger folk bara till dig och sen inte läser?
Denna fråga är toppen, önskar jag hade svar på det.
Har funderat länge på detta och undrar om det är folk som lagt till mej, men inte läser mina inlägg, och isf varför?
Eller om det är folk som har flera konton? Om bloglovin har skrivit fel?
Eller om vissa "bara" läser min blogg visa dagar.
Det sista verkar mest logiskt då det skulle förklara det höga antalet prenumeranter, men det låga antalet besökare per dag.

Vad betyder Korb?
Där kom den!
Har länge undrat om alla förstår eller varför inte fler frågar..
Korb är Korv, som korv man äter. :)
Jonas började kalla mej för lillkorben, som ett sött, ovanligt smeknamn.
Sen blev jag gravid, då började vi vänta pyttelillkorben. :)
Och Jonas är självklart korben.
Så ja, Familjen Korb = Familjen Korv. :D

---

Sådär, hoppas ni känner er nöjda med svaren, svara gärna med en kommentar om ni gillade svarne, om det är något jag kunde gjort bättre, och om ni vill att jag fortsätter ha en frågostund, isf hur ofta?