Mina tankar om Johannas tankar

Många dagar den senaste tiden har varit extremt påfrestande för mig när det gäller min relation till Johanna.
Jag har en del dagar funderat över om det verkligen är värt att vara kvar hos någon som är sur på mig mest hela tiden.
En dag hade jag tillochmed stoppat kläder i min ryggsäck innan jag skulle till jobbet för att vara borta iaf ett dygn från henne för att kunna andas mellan allt tjafsande, för att jag inte längre orkade lyssna.
Och som ni tidigare läst så talades vi vid om hur hon mår (lite mer ingående än det vanliga "hur mår du? jorå, bara fint, själv? jorå, det är helt okej.") och varför det var så.
Uppfattade ju vissa dagar att hon mådde sämre än vanligt och försökte peppa henne på olika sätt.
Fungerade inte alltid, men när det gjorde det så kände man sig bra för att jag hade ändrat hennes mående till bättre än vad det var tidigare.
För jag vet ju, och det är rätt självklart för de flesta, att om folk i min omgivning är glada och mår bra så mår även jag bra.
Det fanns, och finns säkerligen fortfarande, många dagar då jag kom hem från jobbet och hade haft en mindre trevlig dag och var grinig.
Alla har vi såna dagar, men jag tar ut det på Johanna och det ska jag absolut inte göra.
Jag har de senaste veckorna lärt mig bättre att koppla bort jobbirritation när jag är hemma och hemmairritation när jag är på jobbet.
Hoppas att Johanna har märkt någon skillnad, för jag försöker verkligen.

Jag tror att jag delvis har varit en orsak till Johannas dåliga mående.
Absolut inte grunden, för den har hon själv i sina sjukdomar, men jag kan ha strött en aning salt i de redan djupa såren.

Angående Minna.
Jag håller med Johanna om att Minna förtjänar bara det bästa.
Jag frågade Johanna igår om hur hon ställde sig till att jag fick ensam vårdnad om Minna.
Hon fortsatte gråta, om inte lite mer.
Svarade mig att det absolut är ett alternativ om det inte vill sluta det som händer i hennes huvud just nu.
Hon ville dock att hennes mamma skulle få halva vårdnaden.
Hon ville inte att hennes familj skulle bli straffad för att hon är sjuk.
Alltså att de skulle mista Minna de också.
Jag skulle aldrig ta Minna från Johannas familj.

Som Johanna har skrivit så ska hon fortsätta kämpa.
En dag i taget.
Jag finns alltid till hands om det blir för jobbigt.
Mitt jobb känner till situationen någorlunda så chefen har lite förståelse iaf om jag får ett samtal från Johanna där hon säger att hon inte orkar alls längre.
Då kan jag ta mig hem så fort jag kan och hjälpa till med Minna och med Johanna.
Men jag kan inte ta på mig allt själv.
Därför blir det så att jag följer med till Johannas psykolog vid nästa tillfälle och säger ifrån ordentligt.
Efter 1½ år hos samma psykolog så har det testats mycket.
Olika läkemedel där inget har fungerat.
Olika tester där diagnoser har bekräftats.

Men vad spelar det för roll vad Johannas sjukdom heter när den inte verkar kunna botas?
Varför sätter psykologen fokus på de mindre sakerna i Johannas liv som är problem för henne?
Är inte hjälp mot dödstankar någonting som borde prioriteras före t.ex fobi för att bli smutsig?
Inte enligt psykologen iaf.

Johanna får stöd från många vänner och från många familjemedlemmar.
Det är vi båda otroligt tacksamma för.
Många olika positiva inlägg i hennes blogg har gjort att hennes mående har vänt från en regnig novembernatt till en solig julimorgon.
Telefonsamtal och sms har peppat henne att fortsätta och har vänt hennes sura miner uppochned.