När jag var i unga tonåren var jag rebelisk och "annorlunda".
Körde säkerhetsnålar igenom kinden, färgade håret i neonfärger,
klippte av mitt hår som var knälångt (alltså långt som ner till knävecken) till 4 cm.
Klädde mej i trasiga strumpbyxor, nätstrumpbyxor, kängor och mycket annat som ansågs "konstigt".
Pappa och mamma brukade båda två påpeka det jag hade på mej, med en klagan i rösten.
Men..
Trots detta presenterade pappa alltid mej som sin Punkrockar dotter.
Och han sa det med en stolthet.
Jag tror nämnligen pappa var stolt att jag stod fast vid mina åsikter och var en stark tjej.
Pappa sa alltid att han inte oroade sej för mej när jag rände ute sen om nätterna.
För det var inte mej han behövde oroa sej för.
Han oroade sej inte för vem jag kunde stötta på utan för den stackare som kunde stöta på mej.
Haha, juste..
Det säger en del va?
Jag var lite som Simba, i Lejonkungen.
- Jag skrattar faran rakt i ansiktet, hahaha!
Fast jag ryggade inte tillbaka utav ekot.
Jag var nog lite för orädd för mitt eget bästa.

Well well, kan iaf avslöja att punkrocken och stilen.. ja, den sitter i.. ;)

Undra hur Minna kommer bli?

---

Vad hade du för stil som ung / yngre?
Har du samma stil än idag?