är arg som ett bi (blir namnet på nya kategorin) på Jonas, och det står jag för.
Vi har alltid varit olika, och kommer alltid vara.
Har sett det som en styrka och som något positivt som fått oss båda att bli bättre människor,
men nu tvivlar jag..
Visst, kanske känner såhär nu i "stundens heta"..
Men nu jävlar!
Blixten slog ner när vi väl var framme i stan, så jag for hem och han gick vidare.
Nu är han påväg hem, och jag ger mej inte förns vi snackat ut om allt och kommit på någon lösning.
Finns ingen lösning, ja då är det inte längre någon ide att försöka.
Orkar inte tjafsa, gnälla, tjata, påminna och själv göra ansträngningar när man inget får tillbaka för det.

Ja, får väl se sen om jag är lättad eller ledsen.

Utanför är himlen lika mörkgrå som mina tankar, och åskan mullrar lika högt som min ilska inombords.

Grrrr!