Sitter här, med otrolig ryggvärk, oro och ångest..
Jag försöker så hårt att göra de alla ber mej om,
att tänka mer på mej själv, bry mej om mej,
tycka om mej, ta hand om mej..
Sätta mej i första hand..

Men det går inte!
Blir deprimerad, känner mej förbaskat ego..
Och all press med kommande lilla hjärtat.

Jag är överlycklig för bebis i min mage,
men ifråga sätter om jag kan vara den bästa mamman någonsin,
då min bebis förtjänar det..

Och även om jag gjorde rätt i att ge Jonas och vårat förhållande en till chans.
Inte pga Jonas, hur jag kunde låta honom komma tillbaka till mej,
jag som får honom att må dåligt, då jag mår och är som jag är..

Varför är jag såhär?!
När ska det bli bättre?!
Jag vill vara en bra människa..
Glad på riktigt, omtänksam och stark.
Vill vara någon man tycker om att ringa eller träffa..
Inte någon som man oroar sej för hela tiden..

Min samtalskontakt på psykiatrin sänkte mej sist jag var där..
De ville höja medicineringen mer, men då jag inte märker någon skillnad trots höjningar sa jag nej..
Och så säger hon såhär:
"Ja, men det är ju såhär Jonanna att då du är stark nog att nu låta bli att skära,
bränna och droga dej, så ligger du inte så högt upp i prioriteringen.."

1. Stark!? Jag slåss med mej själv dagligen för att inte göra något dumt!
    Bara för att jag är dålig, så ska inte mitt barn någonsin behöva lida för det
    om jag kan göra något åt saken.

2. Så nu när jag kämpar för att få hjälp, visa att jag är berädd att kämpa,
    då är jag för stark för att få hjälp!?
    Tidigare var jag så sjuk så ni gav upp!!
    Hur ska ni ha det!?
    Förut undvek ni mej, gav min journal till andra läkare/psykologer/övrigt, för att slippa.
    Ni sa att jag allltid skulle leva och må som jag gjorde då.
    Det samma som att be mej ta livet av mej,
    då ingen orkar leva i total olycka och mörker, varje dag!
    Och nu, när det är bättre då jag har min familj nära, min älskade Jonas
    och ett under i min mage..
    DÅ! - Då är jag för stark!?
    Jag mår fortfarande så dåligt, att mina goa föräldrar oroar sej så att det ringer varje vecka.
    Släkten ringer mamma och pappa för att höra hur jag har det..
    Jonas har frågar om jag inte borde bli inlagd, för min skull..
    DET ÄR INTE BRA!
    Men jag kämpar på, för ni hjälper inte ett jota!
    Ni som får betalt för att hjälpa!
    Ni skickar en på piller efter piller, kapslar  och droppar..
    När ska ni lyssna på mej?!
    Jag ber er om hjälp!?
    Jag behöver hjälp, nu..
    För jag är rädd för mej själv, då jag inte alls vet hur jag ska orka allt..
    Hur länge ska jag klara av att kämpa?!

Jag kämpar för min lilla älskling, min karl, min familj och mina vänner..
Men hur ska jag orka, när mitt huvud inte läker?

Aja, nu ska jag och min halsbränna försöka sova...
Mvc imorgon, och sedan ska jag fika och mysa me mina favvotjejer.
Martina och hennes sötis dotter Linnea..

Gonatt på er!
Eller God morgon?