Jag kan inte stänga av hjärnan!
Mamma, Jonas, psykologen o.s.v.
Jag kan inte bara stänga av hjärnan och hjärtat..
När saker går åt skogen brister jag itu..
Sitter här, försökt med allt jag kan komma på..
Kolla på roligt på teve, pysslar, spelat på nätet, snackat med vänner m.m.
Men ingenting tar bort det onda..
Ja!
Jag är tacksam och överlycklig över att jag har tak över huvudet, en underbar sambo/fästman, en underbar familj, och bästa - den perfekta lilltjejen i magen som snart kommer ut till oss..
Men..
Ja det finns alltid men..
Lägenhetsköret är nu helt kört, och nej, har inte råd att förnya mina annonser på alla sidorna det blir uppåt 150-200kr per månad, och det har jag betalat i 2 år nu, och ingenting händer ju!?
Min sjukskrivning kommer avbrytas i december, blir mammaledig istället, och sen då?
Ja då ska jag söka jobb igen, eller börja plugga, men om mitt mående inte är bättre då, hur faan går det då?
Jag vill plugga klart, utav massa avbrott, så jag kan ta ett jobb, och stanna på det jobbet, utan att det avbryts av sjukskrivningar hela tiden..
Jag vill ha ordentlig hjälp utav psykiatrin, men inte faan får jag det..
Jonas sliter häcken av sej, jobbar över varje dag, plus att han börjar tidigare än alla andra, men endå får han en skitlön..
Så hur ska allting gå?!
En dag i taget räcker inte!!
Jag försöker en minut i taget just nu, att andas, att kämpa, att inte hoppas men ändå inte sänka mej..
Och runt om hör jag om hur andra skaffar lägenhet t.o.m. hus, och allt verkar så enkelt..
De får massor utav hjälp inom psykiatrin, och den delen går bra för dem..
Folk börjar plugga, skaffar/får jobb o.s.v.
När ska det gå bra för oss då?
När ska vi kunna andas ut, utan att vara rädd att det är sista andetaget?
Kommentarer
Vill inte ha reklam, dryga inlägg, frågor om vi ska lägga till varandra på bloglovin',
eller länka varandra i våra bloggar.
Lägger till dej i min blogg om jag känner för det, och detsamma gäller bloglovin'.
du ska se att allt ordnar sig, de brukar vara så att när man minst anar det så dyker de upp nåt :) hoppas du får en bra eftermiddag.kram
Det låter verkligen jättejobbigt.. Jag hade nog känt precis på samma sätt som dig.. Lite panik inför det hela. Låter hemskt att det ska vara så svårt att få ett annat boende, nästan makabert! Och jag förstår ju att du/ni inte vill flytta till annan ort (där det kanske är lättare/billigare att bo) då ni vill ha familjen nära - speciellt när man får ett litet barn. Vet inte vad mer jag ska säga än att jag verkligen hoppas du får ordning på detta någon gång, så att du känner att du kan slappna av! Kramar om
Det kommer en dag för er också, det är jag säker på. Ge inte upp bara!
Psykiatrin är ju som den är, tyvärr. Har lite människor i min närhet som inte får den hjälp dom verkligen behöver hur mycket dom och vi andra än ligger på.. Det är tråkigt att det ska vara så.
Men ge inte upp! Och snart har ni lillan hos er :)
